Just nu känns livet som att stå mitt i en korsning utan vägskyltar. Inte så att jag är vilse – jag vet vart jag vill, typ – men hur jag ska ta mig dit är minst sagt oklart.
Vi har bestämt oss. Sverige it is. Det känns rätt, och framför allt känns det rätt för mig. Rio trivs på skolan i Frankrike, och att vara närmare henne känns som en lättnad. Men ingen nämnde att flytta tillbaka skulle kännas så här… tungt? Jag har alltid haft tanken att “om det inte funkar, så flyttar vi tillbaka.” Och nu är vi här, och jag bara: Varför sa ingen att det skulle vara så svårt?
För det är svårt. Boende i Stockholm? Svårt. Skola för barnen? Svårt. Få allt att funka som ensamstående med tre barn som har helt olika behov? SÅ svårt.
Neneh har börjat en ny skola här. Fjärde dagen nu. Och jag vet inte… det känns inte som om det klickar. Men jag försöker låtsas som att allt är toppen, för hennes skull. Och för min. Försöker hålla modet uppe, fast inombords går tankarna på högvarv.
Och mitt jobb? Mixed Grill? Vad gör jag? Fortsätter jag producera i Gambia? Kommer det ens funka? Eller måste jag tänka om helt? Och om jag inte jobbar med produktionen, vad gör jag istället? Jag har till och med funderat på att börja jobba som sjuksköterska igen, men hur funkar det med tre barn och tusen logistikfrågor?
Så nu har jag bestämt mig för något. En plan. Jag ska köra stenhårt i 75 dagar och försöka reda ut saker. Jag vet, det låter som en träningsutmaning eller nåt, men det handlar mer om att skapa klarhet. Jag vill få koll på Mixed Grill, se vad som är möjligt, och samtidigt reda ut livet. 75 dagar känns som en lagom lång period att få saker att hända, men ändå tillräckligt kort för att hålla fokus.
Kommer jag lösa allt? Förmodligen inte. Men jag kan åtminstone få lite bättre koll på vad nästa steg är. Och det är väl ändå något?
Så, nu kör vi. 75 dagar. En fot framför den andra. Let’s go.
/Joanna