Vad Dr. Montessori lär mig om tonåringar och skolan som borde finnas för dem
När jag först stötte på Dr. Maria Montessoris tankar om utbildning för ungdomar mellan 12 och 18 år, kände jag nästan en slags sorg. Inte för att idéerna inte var fantastiska, utan för att de känns så långt ifrån det som faktiskt erbjuds de flesta tonåringar idag. Så långt ifrån hur min egen tonårstid och skolgång såg ut. Men också en slags lättnad, för det kändes som vision som resonerade så djupt med hur jag vill att mina barn ska få växa upp – särskilt i en värld som ofta är så stressande och kravfylld.
Montessori kallar sin vision för Erdkinder, “jordens barn”. Bara namnet är så poetiskt och väcker en längtan efter något annat än det klassrum jag själv satt i som tonåring. I hennes ideal lever ungdomar nära naturen, de får lära sig om världen genom att vara en del av den – inte bara läsa om den. Att odla sin egen mat, bygga saker med sina händer, samarbeta i projekt som faktiskt betyder något. Allt detta samtidigt som de studerar matematik, historia, språk – men inte för att klara ett prov, utan för att förstå världen bättre😩
Det handlar inte om att hoppa av skolan eller kasta bort böckerna, utan om att hitta en balans mellan teori och praktik. Montessori trodde att tonåringar behöver känna att det de gör spelar roll. Inte bara för att få bra betyg, utan för att utveckla självförtroende och en känsla av mening. Hon föreslog att skolor för ungdomar borde vara små samhällen i sig själva – ett “mikrokosmos” där eleverna inte bara lär sig om världen, utan faktiskt lever i den.
Ungdomar får driva egna projekt, som att odla grödor och sälja dem, eller starta ett litet företag. Där de får göra fel utan att bli bestraffade, och istället lära sig något av sina misstag. Där samarbetet är lika viktigt som de individuella prestationerna. Där varje ung person känner att de bidrar till något större, att deras arbete och idéer betyder något.
Montessori såg också tonårsåren som en tid för självständighet och social utveckling. En period då vi hittar oss själva, börjar förstå vår plats i samhället och vad vi kan bidra med. Hon var tidigt inne på det vi idag börjar inse – att utbildning inte bara handlar om kunskap, utan om att bygga människor som vågar, kan och vill ta sig an världen.
Det som slår mig mest är hur väl hennes idéer speglar vad tonåringar faktiskt behöver. Inte fler prov, mer press eller längre dagar i skolan. De behöver frihet att utforska, stöd att misslyckas och hitta rätt, och en miljö som tar deras behov på allvar.
jag försöker fundera på vad som definierar framgång. Är det höga betyg och fina titlar? Eller är det självständiga, trygga individer som förstår sitt eget värde och sin plats i världen?
Men fan vad svårt det är att våga gå utanför boxen våga säga att jag litar på dig jag litar på det här. Framför allt kanske som ensamstående.
Well barndomen är så kort tonårstiden så jävla svårt jag vågar verkligen tror att skulle Rio vilja gå ”vanliga” skola i framtiden kommer det finnas tid rum och en plats för henne det.
❤️