Jag har alltid sagt att om det inte funkar i Gambia, så flyttar vi bara tillbaka till Sverige. Enkelt, eller hur? Bara packa ihop, börja om och allt löser sig. Men nu när vi faktiskt är här inser jag hur naivt det var att tro att det skulle vara så lätt.
Det är lite som att kliva in i en helt ny värld, även om jag växte upp här. Barnen är inte vana vid det svenska systemet – nya rutiner, nya regler, en helt annan vardag. Och jag? Jag försöker förstå hur jag ska få ihop livet. Att vara där för barnen, samtidigt som jag ska jobba och få vår vardag att rulla. Hur gör man det ens?
Det känns som att pussla med tusen bitar, där jag fortfarande letar efter kantbitarna. Min yngsta är nio, men hon har aldrig bott här. Hon kommer inte kunna gå till skolan själv eller ta sig hem på ett bra tag. Och jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan och intala mig själv att det löser sig.
Men det finns ljusglimtar. Vi bor hos Anso just nu, och att ha Billie nära är underbart. Och vet ni vad? Vi kollar på en lägenhet i samma hus! Tänk om vi kan bo där – bara tanken gör att allt känns lite lättare. Då kan jag faktiskt se hur vår vardag skulle kunna fungera, med jobb, skola, lämningar och hämtningar.
Så ja, det känns överväldigande ibland. Men det känns också som en ny början. Jag håller fast vid att det kommer bli bra. Kanske inte direkt, kanske inte utan en hel del snubblande på vägen. Men vi är här, vi tar oss framåt, och det räcker just nu.
Och vem vet – snart kanske vi är i fas och kan skratta åt alla dessa första snurriga veckor tillbaka i Sverige.