Ensamstående självstående singel förälder???

Ensamstående, självstående Singelförälder: Vad Ska Man Kalla Det? Eller behöver man ens kalla det nånting? 

Okej, så här är grejen. Jag skulle skriva om att vara ensamstående idag, men när jag satte mig för att börja så tänkte jag: Vad fan ska jag skriva om det? Hur gör man det utan att det blir för personligt eller utlämnande? För det är ju en jävla balansgång, eller hur?

När jag kom tillbaka till Gambia efter att ha varit i Sverige, skrev jag till en kompis och sa att jag kände mig ensam. Och hon svarade direkt: "Det tror jag inte på." Det fastnade hos mig. För på ett sätt hade hon rätt. Jag är ju inte ensam. Jag har barnen, och är det nånting jag ska ge mig själv Credit för så är det att jag har varit bra på är det att bygga Community runt mig. Jag har många andra vuxna omkring mig som är viktiga både för mig och för barnen. Så kanske handlar det om att våga lita på att dom relationerna är tillräckliga. Att våga känna att jag inte är ensam, att jag inte behöver en partner för att allt ska vara bra. Vi saknar kanske inget egentligen det är bara annorlunda. 

Jag är bättre på att be om hjälp. Be andra trygga vuxna prata med barnen. Våga erkänna för mig själv och andra där jag känner att jag inte räcker till. Ibland innebär det att jag behöver stöttning och ibland att hjälpa barnen på olika sätt. 

Och vet du vad? Det går ju bra. Livet är inte så annorlunda nu. Kanske är det till och med bättre på vissa sätt. Men det har varit svårt att acceptera att jag är här nu, att det är så här livet ser ut.  

Det är okej. Det *är* faktiskt okej.