Ett steg i taget!

Att ta sig vidare ❣️

Det senaste året har varit helt galet, minst sagt. För typ ett år sedan separerade jag, och den perioden var nog den sjukaste jag gått igenom. Jag kunde inte jobba på nästan sju månader – kunde inte ens öppna mejlen. Jag försökte hålla igång saker med hjälp av andra, men det var som att allt sket sig.

Den första veckan efter att Simon hade tagit sin ryggsäck och flyttat ut trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Jag vet inte ens vad jag trodde att jag skulle dö av, men ångesten var så total. Jag tvingade alla att sova i samma rum – jag, Ida Neneh Rio Haddy och Billie – för att jag inte klarade av att vara ensam och för att jag vaknade en gång i halvtimmen och behövde veta att dom fortfarande levde. Billie var med på det i två nätter, men sen sa hon, "Vet du vad mamma, de här problemen du har... försök att jobba på dem." Och hon hade ju rätt. Efter en vecka kom min bästis Anso från Sverige och hjälpte mig att komma igång lite. Kommer aldrig glömma den känsla när vi hämtade henne på flygplatsen 😭. Som att jag kände visste att hon skulle bära mig och barnen nu ett tag . Jag förstod att jag inte skulle dö det skulle vara jobbigt men ingen skulle dö.

Det var sju månader av att jag inte klarade någonting alls.

Det var en så märklig känsla att inte kunna prestera och samtidigt försöka vara ödmjuk inför allt. Ångesten var ständigt där, och jag känner fortfarande att jag har ångest över hur min ångest gjorde att jag hamnade i det där hålet. Det känns som ett misslyckande att ha varit där. Men hur sjukskriver man sig när man har ett eget företag och bor i Gambia? Det finns liksom inga sådana system.

Nu försöker jag vara lite snällare mot mig själv, för jag inser att det inte bara handlade om att jag inte klarade jobbet – det handlade om att jag behövde vara där för mina barn. Jag försökte bara överleva, för min egen skull och för deras.

Det var som om allt stannade upp helt – till och med skräddarna slutade arbeta under den första tiden. Men efter ett tag började vi försöka komma igång igen, även om det var en rejäl kamp. Jag kände ofta att jag hade misslyckats, att jag inte klarade av att jobba som jag "borde." Men nu, när jag ser tillbaka, inser jag att jag gjorde precis det jag behövde göra då – jag prioriterade mina barn, som behövde mig mer än någonsin.

Och även om jag försökte ta hjälp och tänkte att jag skulle kunna jobba med andra, så gick det liksom inte att ta bort mig ur ekvationen. Jag har insett att jag har svårt att delegera och lämna över ansvar. Jag är ganska kaosig som person, och det visade sig när allt bara... stoppade upp. Det var omöjligt att hålla igång på ett fungerande sätt.

Nu får jag hjälp av min vän Cassandra och hennes syster Nicole som har lagret hemma i sitt vardagsrum 😅  dom kommer att packa ordrar de kommande tre månaderna. I januari ska vi utvärdera hur det har gått och förhoppningsvis har vi kommit på fötter igen. Jag ser ändå fram emot det – att vara mer aktiv och faktiskt lyckas med det här. För vi ska lyckas. Ett steg i taget.

Ps köp nånting i webshoppen!! Ds

/Joanna