Att Vara Förälder: När Livet Under Samma tak uppfattas helt olika🧐
Första höstlovet på sex är! Förra veckan hände något som fick mig att stanna upp och tänka efter på ett sätt jag inte gjort på länge. Billieskule. Ha en Halloween middag hemma hos Anso där hon bor. Hon had svängigt men betalat bett oss vara borta från 15:00 och framåt vi småpratade om vad hon skulle fixa vill hon skulle bjuda? Vad ska man ha för mat? Hur mycket behöver man egentligen? Vem ska göra vad? Allt det där som hör till när man planerar en fest.
När vi hade pratat en stund, vände hon sig plötsligt mot mig och frågade: “Mamma, har du någonsin hostat någonting?” Och där och då fick jag ett slag i magen, men inte på ett dåligt sätt – mer som ett uppvaknande.
Jag tänkte på allt vi gjort genom åren. Hur vi haft jular, påskar, middagar, vänner som kommit och gått, och ibland till och med bröllopsfester öppet hus alltid i vårt hem. För mig har det alltid varit självklart att vårt hem är en plats för människor att samlas, har haft det som målbild alltid! att fira och dela! Och ändå, här var Billie, min egen dotter, och undrade om jag någonsin varit värd för något.
Det fick mig att tänka på hur vi lever så olika liv, trots att vi bor under samma tak. Att man kan vara en så stor del av någon annans vardag och ändå uppfatta allt helt olika. Min Yngsta dotter Neneh har till exempel, har ofta klagat och suckat när det varit liv och rörelse hemma. “Varför är det alltid så mycket folk?” har hon sagt otaliga gånger, JAG HATAR FESTER! tydligt utmattad över mitt ständiga planerande och arrangerande. Och här är Billie, som på något sätt glidit obemärkt förbi alla dessa tillfällen, som om de aldrig riktigt hände i hennes värld.
Att vara förälder är att leva i en slags ständig osäkerhet över vad som fastnar hos ens barn och vad som bara rinner förbi. Man tror att allt man gör – alla försök till traditioner, alla små stunder, alla samtal – ska ha en påverkan, men samtidigt blir man ödmjuk inför hur lite man faktiskt styr över det som formar dem. Och det är inte bara de här små sakerna; det är alla stora beslut också, de galna besluten som kan kännas helt rätt för en själv, men som andra kanske ifrågasätter.
Det här sista året har ju helt klart varit fullt av stora, ibland svåra val. Så många gånger har jag undrat om jag gör rätt. Hur vet man det, egentligen? Hur vet man att man skapar minnen som barnen vill bära med sig, och inte bara överlever? Är det något som ens går att veta?
Ha ha en känsla av att bygga ett hus i mörker Man lägger sten för sten, men ser aldrig riktigt helheten förrän långt senare. Det är att vara både hoppfull och ödmjuk, för att trots all sin ansträngning inte alltid veta vad som kommer sätta spår.
well well Billie va nöjd med sin fest! Jag ska man säga jag kämpar på! 